The Act Of Killing, revolutionsminnen och en marmorfaun

Veckans Kino handlar om Tempo-aktuella The Act of Killing - en skrämmande dokumentär om ett folkmord. Regissören Joshua Oppenheimer berättar om hur han kom skrytsamma medlemmar från Indonesiska dödspatruller in på livet, och fick dem att iscensätta sina mord på film. Vi har träffat Olivier Assayas - bioaktuell med Efter revolutionen - som tycker att 70-talet är romantiserat och idealiseat. I hans film får man se sannningen! Gunnar Bolin rapporterar från den största och viktigaste afrikanska filmfestivalen - Fespaco i Ouagadougou i Burkina Faso. Och så har vi spårat upp en bifigur i den kultförklarade dokumentären Grey Gardens. Hur gick det egentligen sen för Jerry, tonårskillen som arbetade som alltiallo hos Big och Little Edie i den legendariska dokumentärfilmen. Programledare: Roger Wilson Producent: Thella Johnson

I veckan drar dokumentärfestivalen Tempo igång i Stockholm, och en av festivalens bästa filmerär The Act of Killing, regisserad av Joshua Oppenheimer. Den absolut märkligaste och obehagligaste film vi på Kino sett på länge. The Act of Killing handlar om några av de män som var med i dödspatruller i Indonesien 1965, då man dödade totalt runt en miljon påstådda kommunister. Män som aldrig behövt konfronteras med det de gjort, utan tvärtom fortfarande hyllas som hjältar av dagens regim i Indonesien. som hjältar. Ett effektivt sätt att skrämma all opposition till tystnad - även idag. Men The Act of Killing har inte bara en angelägen historia. Formen den är berättad på liknar inget annat. I filmen får männen iscensätta det de varit med om. En del väljer att gestalta realistiska tortyr- och avrättningsscener. En annan bestämmer sig för att alla filmer behöver sång och dans, klär själv ut sig till en burlesk drag queen och är med i en dansuppvisning i djungeln. Den här processen hade ett syfte. Oppenheimer ville på något sätt konkretisera vad det är som gör folkmord möjligt. Och det genom att visa på den mänskliga sidan hos männen i dödspatrullerna. Kinos reporter Saman Bakhtiari har träffat regissören Joshua Oppenheimer. I förra veckan hade Efter Revolutionen av Olivier Assayas svensk biopremiär. Men regissören är inte helt nöjd med filmens svenska namn, eftersom han gör skillnad mellan revolt och revolution. Upproret i Paris 1968 var en revolt, åren efter det väntade alla på att revolutionen skulle komma. Den verkliga förändringen av samhället. Men inget hände. Efter revolutionen är Assayas sätt att rätta till den romantiska och förenklade bild av 70-talet som han tycker frodas idag. Lisa Bergström har träffat Assayas och pratat politik och konst och det missförstådda 70-talet. Just nu pågår Afrikas största och viktigaste filmfestival, Fespaco i Ouagadougou i Burkina Faso. Festivalen, som arrangeras vartannat år, är den stora mötesplatsen för den afrikanska filmindustrin. På plats är också Sveriges Radios kulturkorrespondent Gunnar Bolin som berättar om dagens filmupplevelser. Dokumentären Grey Gardens från 1975 nog en av de allra mest kultmärkta dokumentärer som någonsin gjorts. Och intresset verkar bara öka och öka. 2006 gjordes en musikalversion och 2009 spelade Jessica Lange och Drew Barrymore mor och dotter, big och little Edie i en spelfilm om Grey Gardens för kabelkanalen HBO. Det är något oemotståndligt med dokumentären från 1975, där man får följa Edie och Edie, excentriska överklasskvinnor som bori ett övervuxet kråkslott, bland kissande katter och högar av bråte. Och helt obekymrade av smutsen och förfallet håller de show framför kameran. Lite i bakgrunden finns också Jerry, en tonåring som rymt hemifrån och hittat en ny familj hos Edie och Edie. Nu, snart 40 år senare, är Jerry Torre själv ämnet för en nygjord dokumentär. Det upptäckte filmaren och journalisten Moa Geistrand när hon intervjuade den ena av Gray Gardens-regissörerna Albert Maysles på hans kontor i New York. Plötsligt fick hon - av en ren slump - träffa ett stycke levande filmhistoria som bonus. Och här är .