Syrsan sjunger sorgset om en annan värld

Melankoli är en form av djup depression, som länge förknippades med tänkande och kreativitet. Poeten Ellen Nordmark slår ett slag för melankolin och en musikalisk liten insekt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hör du syrsornas sång? Den minner om doften av hur solvarmt gräs svalnar i sommarkvällen; hur middagsbordet aldrig dukas av; hur samtalen bara fortsätter. Förda till samma toner som för 2400 år sedan ackompanjerade Sokrates och Faidros. Fast egentligen har det aldrig varit syrsor som spelar, utan svenska vårtbitare och grekiska cikador. Inte konstigt att uttrycket ”sätta griller i huvudet” kommer från grekiskans gryllos som betyder gräshoppa. Och därför grubblar vi, för att sådan är livsgången: svårdefinierad som syrssången. ”Det berättades” förklarar Sokrates ”att cikadorna en gång i tiden hörde till det människosläkte som fanns innan muserna blev till. När så muserna kom med sång och filosofi, blev några av dessa människor så utom sig av förtjusning att de glömde mat och dryck och dog utan att själva märka det”. Berättelsen om hur människor uppslukas av konsten så till den grad att de förvandlas till insekter, är på sitt säregna vis vacker. Samtidigt ligger det något lika melankoliskt över den som över sången i sommarkvällen: en kontinuitet präglad av entonighet, kombinerad med självutplånande förgänglighet. Kanske är det ingen tillfällighet att den mörka, kalla jorden är cikadornas habitat. Inom humoralpatologin, en antik lära där sjukdom anses bero på en obalans mellan kroppsvätskorna, kopplas jorden till svart galla – och därigenom till melankoli. Tankarna var tongivande långt in på 1800-talet och renässansförfattaren Robert Burton hänvisar direkt till Sokrates berättelse, när han i mastodontverket Melankolins Anatomi resonerar kring varför de bildningstörstande oftare tycks hemfalla åt melankoli än sina medmänniskor. Till detta finner han två grundorsaker: ”Det ena är att de lever ett stillasittande, ensamt liv, för sig själva och Muserna” skriver han. Det andra är kontemplationen i sig, den ”torkar ut hjärnan och släcker all naturlig glöd”. Från antiken hämtar Burton också sin melankoliske arketyp: Aristoteles som sägs offra sin hälsa för tänkandet. Men som samtidigt kanske var den förste att koppla samman melankoli och geni. Till denna tveeggade tradition sällar sig även modernare tänkare. Exempelvis fastställer filosofen och litteraturvetaren Walter Benjamin att han ”kom till världen i Saturnus tecken” – Saturnus som är den svarta gallans och melankolins planet. Han förklarar vidare i avhandlingen Ursprung des deutschen Trauerspiels att melankolin är ”den mest genuint sinnliga av de kontemplativa impulserna, och det har alltid varit känt att dess kraft lika gärna kan återfinnas i den galne hundens blick som hos geniet”.  Burtons omvärld är med hans egna ord ”jäktad och ärelysten”, författarna är ”förhäxade efter begär och berömmelse” – defekter som också vår tid anklagas för. Renässansen kan betecknas som övergången mellan en medeltida kollektivism med kristna förtecken till modern individualism. Livet går från att vara en färdsträcka mot himmelriket, till att bli något som ska självförverkligas. Hanna Arendt - som för övrigt gör just Benjamins liv till en karaktäristisk melankoli när hon liknar det vid ett nät av meriter, talanger, klumpighet och stor otur – beskriver i sin essä ”Arbete, tillverkning, handling” omställningen i samhällets värdegrund med begreppen Vita Contemplativa, det kontemplerande livet, och Vita Activa, det aktiva livet. I och med moderniteten nedvärderas kontemplationen och handling...

Om Podcasten

Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ansvarig utgivare: Karin Arbsjö