Avsnitt 18: Den poetiska Eddan – Första kvädet om Helge Hundingsbane

Saga-Podden - En podcast af Thomas von Wachenfeldt

Musik och berättare: Thomas von Wachenfeldt

Detta är en pod som är tillägnad den fornnordiska sagotraditionen. Inledningsvis kommer den äldre Eddan, även kallad Saemunds Edda, eller Den poetiska Eddan, i översättning av Peter August Gödecke att läsas in.

Jag vill tacka er som bidrar till detta projekt. Jonnei, William, Richard, Karl, Åke, Thomas, Helena, Annika, Kejsarmakten, Felicia, Christian, Gustaf, Joakim och Martin vilka är mina Patreons samt Lars-Ove E, Roger K, Lovisa L, Anna G, Simon N, Stefan J, Harald S, Emil D, Filip R, Torbjörn F, Joakim L, Stefan A, Pontus L, Fritz S, Ann W, Michael D, Jan P, Pär N, Rickard H, Linus B, Björn A och Daniel N som swishat mycket generösa summor.

Vill ni stötta detta projekt kan ni bli mina patreons. Mer information på www.patreon.com/sagapodden. Ni kan även swisha valfri summa till 0707471858

Mycket nöje!

Noter till Första kvädet om Hälge Hundingsbane

I detta kväde möter oss den första i Eddan bevarade länken af den stora kedja sånger, hvari den yppersta af Nordens hjälteätter, Völsungaslägten, är besjungen. Denna ätts anor ledas på äkta sagovis upp till Odin, hvilken, enligt den på Island upptecknade Völsungasagan, skulle hafva egt en son, Sige, som, vorden konung i Hunaland, födde en son, som hette Räre. Efter Räres död födde dennes drottning en son, som hette Völsung, hvilken också vardt konung i Hunaland, och efter hvilken slägten fick sitt fräjdade ättnamn. Völsung fick elfva barn, bland hvilka sonen Sigmund och dottern Signy, tvillingar, voro älst. Dessa voro, liksom alla Völsungs barn, i folksägnerna framför andra fräjdade för visdom, idrotter och dådlust. Konung Völsung lät bygga sig en härlig sal, i hvars midt stod en apel, hvars grenar med sina fagra blomster öfverskuggade salens tak, medan stammen stod nere i salen. Detta träd kallade man »barnastocken». En konung i Götland vid namn Siggeir, friade till Signy, och under deras bröllop kom en gammal, enögd man i sid hatt till Völsungs sal. Denne man, som var Odin själf, stötte in ett svärd ända till hjaltet i apelns stam och sade, att den, som kunde utdraga detta svärd, också skulle ega det. Sedan alle fåfängt frestat att draga ut svärdet, trädde Völsungs son, Sigmund, fram och drog ut svärdet, som var det yppersta af vapen. Sigmunds svåger, Siggeir, bjöd nu Sigmund tre gånger svärdets vigt i guld för att få det, men då Sigmund vägrade, sägande, att Siggeir själf kunde hafva vunnit det, om han mäktat draga ut det, vardt Siggeir vred och vände med sin drottning, Signy, och sitt följe hem till sitt land igen, sedan han dock först inbjudit sin svärfader att med hela sin slägt komma på återbesök om tre månader. Vid detta återbesök öfverföll Siggeir Völsung och drap honom med alt hans folk. Men Völsungs tio söner miste ej då lifvet, utan togos lefvande och dråpos, en efter den andre, på det grymmaste af Siggeirs moder, som i ulfhamn öfverföll dem, där de lågo i skogen, slagne i stock. Blott den siste, Sigmund, vardt genom sin systers list frälst och bodde sedan länge i en jordhydda i skogen. Nu grubblade Signy på intet annat än hämd på sin faders och sina bröders bane, det vill säga på sin man och hans slägt. Först ämnade hon fostra sina och sin mans söner till detta storverk, men då de, pröfvade af Sigmund i jordhyddan och funna alt för vekhjärtade, förkastats och undanrödts, gick Signy själf i lånad hamn till sin broder, som, icke anande hvem hon var, mottog henne och behöll henne hos sig i tre nätter. Någon tid därefter födde Signy en son, som vardt kallad Sinfjötle. Han vardt stor och stark, kunde uthärda de svåraste plågor och hade ett mod, som vek för intet. Han var sålunda en äkta völsung; men så var han också både på faders och moders sida barnbarn af konung Völsung själf. Då Sigmund en gång med Sinfjötle vandrade i skogen, funno de på ett hus, däri de funno två män sofvande med guldringar...

Visit the podcast's native language site