Avsnitt 36: Den poetiska Eddan – Gudruns eggelse

Musik och berättare: Thomas von Wachenfeldt

Detta är en pod som är tillägnad den fornnordiska sagotraditionen. Inledningsvis kommer den äldre Eddan, även kallad Saemunds Edda, eller Den poetiska Eddan, i översättning av Peter August Gödecke att läsas in.

Jag vill tacka er som bidrar till detta projekt: Allmogen.org, Per L, Erik L, Carl L, Jonnei, William, Richard, Karl, Åke, Thomas, Helena, Annika, Kejsarmakten, Felicia, Christian, Gustaf, Joakim och Martin vilka är mina Patreons samt Lars-Ove E, Roger K, Lovisa L, Anna G, Simon N, Stefan J, Harald S, Emil D, Filip R, Torbjörn F, Joakim L, Stefan A, Pontus L, Fritz S, Ann W, Michael D, Jan P, Pär N, Rickard H, Linus B, Björn A och Daniel N som swishat mycket generösa summor.

Vill ni stötta detta projekt kan ni bli mina patreons. Mer information på www.patreon.com/sagapodden. Ni kan även swisha valfri summa till 0707471858

Noter till Gudruns eggelse

I slutet af inledningen framför noterna till Första kvädet om Sigurd Fåfnesbane påvisades, att Völsungasägnens naturliga slut vore fullbordandet af hämden på Atle. Gudrun störtade sig också efter denna gärning i hafvet, och därmed kunde man väntat, att äfven hon vore svunnen ur diktens verld. Men sådan är icke händelsen. En fortsättning finnes, Svanhvit Jörmunrekssägnen, upptagande två sånger. I den första af dessa, Gudruns Äggelse, är Gudrun hufvudpersonen. Gudrun har, buren af hafvets böljor, kommit till konung Jonåkers land och är vorden gift med honom samt har födt honom tre söner, Sörle, Ärp och Hamde. Där uppfostrades också Svanhild, Sigurds och Gudruns dotter, tills hon vardt gift med en gubbe, kung Jörmunrek den mäktige. Hos honom var Bicke, Atles onde rådgifvare. Han stiftade en kärlekshandel mellan Svanhild och hennes stjufson, Randver; och denna kärlekshandel yppade sedan Bicke för Jörmunrek, hvilken till hämd lät Svanhild trampas till döds under ystra hästars hofvar. Detta är uppslaget, och sångens väsendtliga innehåll utgöres af Gudruns klagosång öfver sin lefnads hårda öden samt hennes sträfvan att ägga sina tre nu lefvande söner till hämd för deras systers undergång. Hela denna sägen kan tydligen tänkas ursprungligen hafva varit själfständig och fristående och först senare hopknuten med Völsunga-Gjukungasägnen.

Jonåker Jörmunreks sägnens hela ställning till den egentliga Völsungasägnen, liksom dennas förhållande till de två öfriga sägnerna, Gjukunga- och Åslögssägnerna, skildras af Sv. Grundtvig sårdeles träffande i en noga genomförd bild. »Låta vi nu blicken», säger han, »glida ut öfver hela sagokretsen, så kunna vi likna denna vid en storartad forntidsbyggning, med en götisk domkyrka af första rang. Skeppet är då uppenbarligen den älsta delen af hvad som finnes, ett väldigt långskepp, bygdt i en ren och sträng, allvarlig stil; detta är den egentliga episka Völsungaättesägnen från Sigge till Sigurd. Det väldiga torn, som reser sig för ändan af skeppet, är väl tydligen något senare tillbygdt, men smälter dock sålunda samman med hufvudskeppet, att vi nu hafva svårt att tänka oss det borta; detta är hela den mera dramatiska Gjukungasägnen. Men en annan tillbyggnad, ehuru också synbarligen mycket gammal och i sig själf ett vackert stycke arbete, passar dock icke rätt till det öfriga, utan förstör symmetrien genom att dana en sidoflygel ut från det stora tornet; detta är Jonåker- Jörmunrekssägnen. Värre är det ändå med det åbäke, som är upphängdt på tornet på den andra sidan, dels för att dana en falsk symmetri med den förra tillbyggnaden, dels och förnämligast för att utgöra en förbindelse med den yttersta flygeln af en helt annan byggning, den yttersta flygeln af en gammal konungaborg; det är Åslögssägnen. Till denna sista finnes intet spår i själfva fornkvädena och icke häller i de till dem fogade prosaiska anmärkningarna» o. s. v. — Jämför om Åslögssägnen noten till Första kvädet om...