Studio 64 blir nostalgiska

Det hela började med ett facebook-inlägg från Nickes polare Steken. Det var kort och avskalat: “Nä, hör ni, 50-talet var nog bäst ändå”, stod det. Bollen var i rullning! Minnena staplade sig. Bilderna dök upp. Jämförelserna var igång. Vi talar frossa! Nostalgi, det som en gång i tiden (på 1700-talet) betraktades som svår sjukdom, ett närmast obotligt passiviserande tillstånd av stönanden och suckanden. Men vi låter oss inte avslås när vi minns pollettering av koffertar! Höbärgning. Den ständigt soliga himlen. Dom bruna mjölkflaskorna. Andy Pandy. Radio Nord...Tiden när man kunde sitta och….göra ingenting. Då allt var enklare. Lugnare. Långsammare. Då det fanns LÄNGTAN, som man tyckte var urjobbig då, men nu LÄNGTAR tillbaka till. Eller?Vi bestiger Göksten. Barndomens svårerövrade berg mot himlen. Nu inte mer än ett lättklättrat klippblock. Och vi passerar den läskiga Björnporten. Och “dör snyggt”. Räknar till tio och är uppe på benen igen! Allt i dom ändlösa sommarlovens kvinnovärldar (sen papporna återvänt till jobben efter industrisemestern) med travar av Damernas värld vid solstolarna och doft av solkrämer. Och på gräsmattan några loja crocketklot. Snart har det gått en timme sen lunch och man får bada igen, utan risk för kramp.Sen kom språkresorna - och lumpen, men där hejdar vi oss. Det finns gränser. Och Perry and the pacemakers rundar av med “taggtrådsversionen” av Lyckliga gatan. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.