Studio 64 - funderar (redan) på sitt eftermäle

“Ja, jag var där...jag var där...en stund på jorden…” sjunger Laleh från Allsångsscenen på Skansen. Och publiken svänger med flaggor och sjunger med. Det är mäktigt. Som ett helikopterperspektiv över tillvaron. Där släktleden avlöser varandra. Hur länge minns vi varann?Två generationer, tre, fyra? Och för vad? Undrar Studio 64 och ställer sig sig frågorna: Vad VILL man bli ihågkommen för? Och vad TROR man att man kommer bli ihågkommen för? (om man nu alls blir det). Två frågor som kan ge väldigt olika svar. Men framför allt väldigt svåra att svara på. Micke, Perre och Nicke gör ett försök. Perre minns hur hans barndomskompisar kallade dom brödkanter han alltid lämnade efter sig för “Wiklundare”. Det blev ett begrepp - då - men vem minns det idag. Istället plockar han fram en enastående dödsannons och byter ut den dödes namn mot sitt eget. Lysande! SÅ vill han bli ihågkommen!! Och skulle vi inte alla kunna göra likadant? Eller åtminstone skriva vår egen, tycker Micke. Kanske ha kvar våra Face-booksidor - som vi själva designar med lite berättelser, bilder och musik, och där efterlevande sen kan gå in och minnas… Som en digital gravplats. Men vad ska vi bevara av samhället? Vad ska sparas i muuséer? Och vilka ska avgöra, och var ska det förvaras? Kommer muséibyggnader bli dataservrar….? Och….vem kommer minnas mänskligheten om några hundra miljoner år….? Slår Perre sista spiken i kistan.Jag kommer nog i alla fall bli hågkommen som den som alltid hyfsade ostarnas skidbackar, slår Nicke fast. Och vad passar sen bättre än Dean Martins 50-talshit, det musikaliska kärleksalbumet “Memories are made of this” (i Perry & the pacemakers tappning). Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.